Etikettarkiv: MarcusOlausson

Här har det varit tyst ett tag nu. Jag hinner inte riktigt med bloggen känner jag och jo, dåligt samvete kommer alltid som ett brev på posten när det inträffar. Men det händer  så mycket annat roligt nu. Jag skriver, renoverar och fixar med huset. Det är semestrar som ska planeras och barn som slutar mellanstadiet och börjar HÖG-stadiet(!!) och mitt i allt så ska man hinna blogga också. Tyvärr får den ofta stryka på foten är jag rädd. Men nu så.

I dagens inlägg intervjuar jag Marcus, tillika kollega på Mörkersdottir, om hans nya bok och vad hans planer är inför 2016.

 

I Niriat finns ett talesätt: Den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finna skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen. Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillskansar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.
I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?
Marcus Porträtt
1. Hur kom du på iden till den här bokserien egentligen?
Svar: Det är egentligen flera saker som har sammanfallit. Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan. Anpassa den till nordiska förhållanden och göra för klassisk svensk fantasy vad Ajvidhe Lindqvist har gjort för skräckgenren. Då jämför jag mig inte alls med honom men jag vill visa att man kan ta genren på allvar och att det går att skriva fantastikberättelser av världsklass även i Sverige. Det är mer gråskalor än svart och vitt och allt är inte vad man tror. Det allra första fröet såddes nog under lekar och dagdrömmar i min ungdom fast då visste jag det inte själv. Det var då mytologin började ta form och embryot till den episka delen av handlingen. Jag växte upp långt ute på landet i nordöstra Bohuslän, fjärran från fritidsgårdar så det var mycket upp till fantasin att förgylla dagarna. Under de sena tonåren hände sedan saker som fick en katalysatoreffekt. Jag upptäckte att jag hade fallenhet för att skriva, även om det dröjde ytterligare några år innan jag verkligen tog tag i det. Jag hade även bland annat en mäktig dröm där jag såg bokseriens episka slutstrid framför mig. Det lustiga är att jag har strukit den helt så den darlingen har jag verkligen dödat. En annan händelse var att min mor gick en healingkurs i tron att det var en slags massagekurs. Hon blev så begeistrad att hon släpade med mig och min storebror på samma kurs vilket har gjort oss alla rätt andligt flummiga i olika grad. Fast jag själv har ett ben i den verkligheten och den andra i logiskt ingenjörstänk och vetenskap vilket jag har stor nytta av i mitt skrivande. Låt oss säga att jag är nyfiket öppen för det mesta men även skeptisk emellanåt. Den andliga biten har jag tagit med in i Serahema där tankar om livet, döden och efterlivet spelar en viss roll.
På den kursen provade jag i vilket fall mitt livs första (och hittills enda) regression. Ett slags vägledd meditation där jag besökte ett tidigare liv. Jag såg mig själv i ett medeltida England där jag bodde med hustru och nyfödd son ute i skogen. Min bäste vän var förälskad i min fru och så svartsjuk att han dödade henne och stal vårt barn. Själv ägnade jag resten av mitt liv åt att söka hämnd och att försöka ta tillbaka min son. Det slutade inte bättre än att jag blev dödad av min egen son som uppfostrats att hata mig. Han knuffade mig utför ett stup och när jag låg där krossad och döende såg jag hur min före detta vän stod där uppe bredvid min son och de skrattade åt mig när mitt liv rann ur mig. Hårda bud med andra ord. Sant eller bara utlopp för min livliga fantasi? Spelar egentligen ingen roll, men upplevelsen gav mig den röda tråd jag saknat till min berättelse. Mitt namn då var Cal vilket en av mina karaktärer fått heta, fast det är en annan karaktär som råkar ut för det grymma ödet. Skillnaden är att han inte blir av med sitt barn men han glider ifrån sin dotter då han viger sitt liv till hämnden. De får en rätt trasslig relation kan man säga. Fadersmordet i sin tur råkar ytterligare en annan karaktär ut för. Jag har alltså portionerat ut min upplevelse till många olika karaktärer vilket ger berättelsen en tragisk botten som knyter ihop många livstrådar. Jag varvar sedan det episka med det vardagliga och både tragik och humor för att få karaktärer med djup i en spännande värld.
2. Varför skriver du just inom fantastiken?
Svar: För att jag har en så sjuhelvetes livlig fantasi förmodligen. Det finns inget annat alternativ och berättelserna kommer till mig hela tiden. Jag måste skriva dem. Jag lockas till det okända, att göra något fullständigt obegripligt trovärdigt. Att utforska vad det är som gör oss mänskliga, om det finns någon magi och hur långt min nyfikenhet kan ta mig. Jag förstår ärligt talat inte varför man inte skulle vilja läsa och skriva fantastik. Det utmanar hjärnan på ett helt annat sätt och som vi alla vet blir vi smartare av utmaningar. På sistone har jag börjat skriva lite sf-noveller och jag har även en del skräcknoveller och en skräckroman i olika stadier i byrålådan. Samtliga tre grenar av fantastiken har en stark dragningskraft på mig, möjligen med fördel fantasy.
nattlparen

observera att bilden till omslaget inte är riktigt färdigt ännu, därav den suddiga kvalitet. När allt är klart kommer det bli superbra.

3. Hur tycker du själv du har utvecklats som författare nu när du har tre böcker i bagaget och ett antal novellantologier? Vad har varit svårast? och vad har varit roligast?
Svar: Mitt första manusutkast, som ligger till grund för bok ett och två, var klart redan 2004 så jag har känt mig som författare i många långa ensamma år. Råmanus till hela bokserien (sex böcker) var klart 2013 och jag fick napp hos förlag 2014 så det har varit en lång resa som accelererat rejält de senaste två åren. Jag har hela tiden trott på mitt författarskap och min berättelse men det har varit frustrerande att veta att jag skriver i en smal genre som förlagen knappt vill ta i med tång, om man inte skriver barn-/ungdomsfantasy vilket jag inte gör. Det är vuxet med filosoferande över livets vara eller inte vara och med både sex och stundvis brutalt våld, för oss som inte längre går på mellan- eller högstadiet men fortfarande gillar fantastik. Jag vill bevisa att svenskar kan skriva episk fantasy av världsklass och inte bara barnböcker inom genren. Så det svåraste har nog varit att veta att jag har något som håller hög kvalitet men inte lyckas nå ut med det. Som tur är har det hänt grejer på förlagshimlen och små nischade förlag har växt fram, sprungna ur frustration hos andra författare och läsare av fantastik. Absolut roligast har varit att via mitt bokkontrakt komma i kontakt med andra författare, stå på bokmässan och vara med i tidningsartiklar, poddradio, radio och tv. Nu börjar folk förstå att det där skrivandet jag pratat om faktiskt är på allvar och att jag är en författare. Jag själv har vetat det i säkert tio-femton år.
Rent skrivtekniskt har jag också utvecklats under de här två åren som författare med bokkontrakt. Det är först nu som jag gått med i författargrupper på Facebook och det ger faktiskt en hel del matnyttigt att kunna stöta och blöta allt möjligt runt skrivandet. Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte gjorde det tidigare och började bygga min författarplattform redan innan utgivning. Någon utbildning eller skrivarkurs har jag inte gått utan det är genom att analytiskt läsa kopiöst mycket och skriva, skriva och åter skriva som jag hittat mitt sätt att uttrycka mig. Sedan har jag under ett par års tid ägnat mig åt att skriva noveller vilket faktiskt utvecklat mig en del. Med en novell kan jag testa på nya grepp och ta ut svängarna mer än i mina romaner som ändå har vissa fasta regler att förhålla sig till inom den världen. Där kan jag även testa på nya genrer, utmana mig själv. Det är fantastiskt kul att släppa loss! Under 2015 kom jag med i hela 4 novellsamlingar med 5 noveller, där en rentav vann tredelat förstapris som bästa novell i tävlingen inför samlingen Bortom Portalen som släpptes den 29:e februari i år. Mitt musikaliska postapokalyptiska bidrag ”Sjung, kära syster” har fått mycket fin kritik och det gör mig glad då jag själv gillar den oerhört mycket. Så mycket att jag nog kommer skriva fler noveller eller rentav en roman på samma tema. Det som är allra roligast med att ha fått mitt bokkontrakt och framgångarna med novellerna är att jag träffar så många likasinnade. Att ha fått en stor fantastikfamilj där jag känner mig hemma.
De-rotlösa-thumbnail
4. Var får du inspirationen ifrån? och har du något bra tips till den som vill skriva fantasy?
Svar: Min inspiration kommer överallt ifrån. Mycket drömmar men även från böcker, film och spel eller urflippade diskussioner på jobbet eller med kompisar. Jag läser förutom fantastik en hel del faktaböcker, gärna om historia men även allt möjligt från överlevnadshandböcker till astronomi. Just nu leker jag med olika tankar kring tidsresor och rymdfärder och har även skrivit en feelgoodnovell som utspelar sig i rymden. Dessutom har jag långt skridna planer på vart jag vill ta min värld Serahema med en fristående uppföljarserie som kommer landa i ett slags dieselpunkigt äventyr. Vill man smaka på den världen kan man läsa min novell ”Schaktet” som är med i antologin ”Steampunksagor”. Novellen utspelar sig kanske hundra år före den serie jag har planerat och är alltså mer steampunkifierad.
Mitt tips för den som vill skriva fantastik är att fundera på vilka böcker som är dina favoriter och att sedan läsa om dem analytiskt och försöka förstå just vad det är som gör att du gillar dem så? Vilka tekniker använder författaren för att fånga ditt intresse, hur gestaltas karaktärerna, hur håller man liv i intrigen?
Börja sedan med noveller istället för en trilogi på tusentals sidor som jag gjorde. Det är inte samma sak som att skriva en roman men även där har berättelsen oftast en början, en mitt och ett slut och novellen är ett bra sätt att testa sig fram. Det vore trist att skriva femhundra sidor roman och sen köra fast och tröttna. Det blir helt enkelt mindre tungt att kasta en novell i papperskorgen. Å andra sidan är allt skrivande bra, även när du misslyckas. För mig funkade det bevisligen att skriva en bokserie men så har jag hållit på med den i femton-tjugo år också. Har du det tålamodet så kör på. Det finns mycket sanning i påståendet att det tar 10.000 timmar att bli riktigt bra på någonting men sätt upp mindre mål så har du roligare på vägen. Gå med i en skrivarcirkel och författargrupper på Facebook eller liknande. Hitta likasinnade som du kan bolla dina manus med. Gå en skrivarkurs. Gå med i fandom och lär känna andra som älskar fantastik, både författare och läsare.
Man måste inte vara originell, även om det hjälper, för det finns redan så mycket skrivet att risken alltid finns att någon säger ”Det där har redan författare x skrivit om”. Misströsta då inte utan se istället till att göra berättelsen till din. Om du vill skriva om något som redan har gjorts så försök hitta en ny vinkel. Vill du skriva en ny Star Wars så skriv den ur Chewbaccas eller en stormtroopers perspektiv, släng in några transsexuella rymdpirater och en nitisk intergalaktisk skatteindrivare i potten, så får du se vad som ramlar ut. Lek, våga prova, göra fel och prova igen.
marcusrotlösa
5. Vad har du för planer för övrigt under året?
Svar: Först och främst så släpps snart den tredje delen i min Serahema-serie hos Mörkersdottir förlag. Den heter Nattlöpare och i och med den är hälften av serien publicerad. Jag är förbaskat nöjd med den och det ska bli kul att se hur boken tas emot. Nu har karaktärerna fått tid på sig att utvecklas lite mer och relationerna skaver lite sådär gott som det gör när man umgåtts länge. När världen därtill barkar åt helvete så är det som bäddat för konflikter och drama. Till mångas glädje får dessutom Belmonne betydligt mer utrymme.
Jag har även ett andra projekt på gång, ett välgörenhetsprojekt. Tillsammans med en grupp välvilliga individer håller jag på att ideellt ta fram en urban fantasy för barn och ungdom. Jag kallar initiativet för Fantastikhjälpen och man kan läsa mer på vår hemsida:
Pengarna vi drar in på boken kommer att gå till Läkare utan gränser och jag har en mustig story som Trollhätte-/Vänersborgssregionens turistbyrå borde bli våta i brallan av. Faktum är att jag under min research samlat på mig så mycket material att vi talar om en hel bokserie på åtminstone ett par-tre böcker. I den här första boken får vi en gång för alla får svar på varifrån Trollhättan fått sitt namn och vad det egentligen är som har tagit över vattentornet. Och vem det är som knycker strumpor. När jag närmar mig en publicering av boken pratar jag gärna mer om själva storyn.
I övrigt kan man under året träffa mig på signering och release av Nattlöpare (kolla in min hemsida http://www.marcusolausson.com för uppdatering om datum). Den 18-19 juni dyker jag upp på Swecon/Fantastika i Stockholm (jag missar dessvärre fredagen den 17e för då spelar Iron Maiden på Ullevi). Och självklart kommer jag till Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september. Jag ser fram emot ett spännande år där jag får träffa både nya och gamla läsare.
Annonser

Hur det sakta växer

för det gör det ska man veta. Boken alltså. Det manus jag just nu kallar Efter Ellen växer i snitt med femhundra, sexhundra ord i veckan. Man tycker inte att det är så mycket. Inte ens tusen ord i veckan faktiskt. Men så går veckorna, intrigen växer, hundra plussas på hundra flera dagar i sträck. Plötsligt står man där med 13 000 ord.

Det var hela anledningen till den här 100 utmaningen jag började med(har nog nämnt den förr men 100 ord om dagen till jag är klar med ett grovmanus. Färdigt tills midsommar och perfekt att redigera på Författarveckan på Fårö var planen).

Nu har jag iallafall 13 000 st ord. Det känns skitbra. Jag vet att jag har svårt att komma igång. Det är mycket annat som måste göras men nu har jag börjat och nu är det bara att fortsätta. Faktum är att jag börjar bli lite sugen på att ta reda på vad som egentligen händer med Nea, tjejen med det fantastiska närminnet och med Oscar, killen som går och blir dödad och Organisationen som är satta att bevaka dem. Vad och varför och till vilket syfte. Dessutom kan jag inte backa nu. Gotlandsbåten är bokad och betald och något måste jag ha att jobba med en hel vecka på Gotland. There for måste jag bli klar. Jupp.

Fast jag ska ta en liiiten paus någon gång i April och spana efter min författar kollegas bok såklart. Det borde ni också göra faktiskt. Marcus Olausson släpper sin tredje bok på Mörkersdottir förlag- Nattlöparen. Den tredje boken om hans fantasyvärld Serahema.

Jag har inte skrivit mitt sista ord om det, jag lovar. Tills dess- ha en trevlig Söndag.